När jag klev av sista trappsteget och satte fötterna på allrummets svala laminatgolv så var det första jag såg – ut genom fönstren. I nästa sekund landade den välkända frasen från Sällskapsresan i mitt huvud och förmedlades blixtsnabbt till min tunga ”titta, hafsoutsickt”

Ja det var havet, på håll. På håll från vårt vardagsrumsfönster, i vårt hus. Vårt hus. Vårat, alldeles egna. Etthundrasjuttiosex kvadratmeter eget hus och sjuhundra kvadratmeter egen tomt.

Gräs till vovven, sandlåda till sonen, rabatter till frun/mamman/matten och altan till maken/pappan/hussen – familjen, husägarna. WOW!