Igår kväll bjöds jag på magi. En stunds himmelrike här på jorden.

Vi låg i sängen, sonen nybadad och båda färdiga för natten. Han åt, vi mös, han åt, vi busade, han åt och han busade. Sådär som han alltid gör. Han släpper bröstet, jag ser i ögonvrån hur han kikar på mig med sina stora blanka ögon. Jag låter min blick vika av från TV’n och möter hans med ett leende. Han drar på läpparna och tar sen nytt tag om bröstet där han äter några sekunder och sen släpper igen. Sådär kan vi hålla på, länge. Vad som skiljde gårdagen från alla andra dagar var att när jag för femtioelfte gången mötte hans förväntansfulla blick så log vi båda två. Jag kysste hans mun och så såg vi på varandra när han långsamt blinkade mot mig några gånger. Fortfarande med ett svagt leende på läpparna så slöt han ögonen och när han gled in i sömnen skrattade han så pärlande. Lyssnade till hans andetag, de blev jämnare och långsammare tills de knappt hördes alls. Återupplevde sekunderna om och om igen i mitt minne. Hans lilla hand blev tyngre där den låg mot mitt bröst, mjuknade i sitt grepp om min t-shirt och gled sakta ner på kudden. En tår rann längs min kind och lyckan gjorde mig yr och klarvaken.

Annonser