Ambivalens

Plötsligt händer det. Man går på den där rätt så raka och ganska breda trygga vägen och så plötsligt, helt utan förvarning, så tar benen beslutet att kliva rakt ner i diket. Utan att diskutera med knoppen, kroppschefen. Och i mitt fall har säkert ‘kroppen’ lärt sig att det är dumt att ta upp frågan med chefen på hjärnkontoret. Där blir det säkert först en massa krångel och sedan ändå ett nej.

Jag har sökt ett jobb.

Vi får se hur det här slutar. Antingen hittar jag en äng på andra sidan diket, förhoppningsvis en grön blomsteräng. Eller så får jag kliva upp på vägen igen. Men diket är lite knepigt att befinna sig i någon längre stund… Så jag hoppas på att det snarast kommer någon mötande på vägen och kan ge mig karta och kompass. Eller bara berätta åt vilket håll jag ska gå.

Livet är spännande. När man minst anar att det ska bli det.

Annonser

Det ljusnar

Det är nästan överväldigande. Ljuset. Nu när snön äntligen har bäddat in tillvaron även här på västkusten. Imorse när jag körde barnen till skolan så trillade det ner som en blixt i mitt medvetande – det är ljust! Just då, vid halv nio, hade solen orkat sig upp och det var helt ljust men gryningsfärgerna hängde kvar i stråk. Blå himmel, sol och de där brandgula och rosa-lila färgerna – vintern är magisk när det kommer till nyanserna.

Det är inte bara ute det ljusnar. Nej det går sakta mot ‘vår’ i vårt hus också. Både utvändigt och invändigt. Fast det blir mest vintervita nyanser. Ljust. Vårt hus är byggt i början av åttiotalet, med mörkbruna dörrar och lister och ja… allt var sådär tidstypiskt tungt när det kom till färgerna. Familjen som byggde det var lika stor som våran men hade inte ekonomi att inreda våning två så vi har även idag kvar planlösningen med kök, bad och samtliga sovrum på bottenplan. Ovanvåningen är en kombination av arbetslokal, träningsrum, lekstuga och förråd. Hit har ingen stil och smak hittat på många år. Med ett litet undantag för kontoret som faktiskt var det första vi fixade när vi flyttade hit. Och nu i höstas fick vi bytt ut de tråkiga läckade fönstrena samt satt in ett par nya. Nu till våren ska det bli två takfönster, planering av ett badrum och en liten uppfräschning av väggarna. I vår ska också fasaden fixas. Panel ska bytas på gaveln som vätter mot havet och hela huset ska, förhoppningsvis, bli vitt.

korridoren förr

Men nu, allra först. Så ska vi ro iland det senaste projektet. Vår korridor på botteplan. Bilden ovan är från när vi nyligen flyttat in, 2007. Tagen från mitten av korridoren mot vardagsrummet.

Den är liksom som är ryggraden i vårt hus, den som alla bottenvåningens rum ansluter mot. Den är lång. Till en början slutade den alltså med vardagsrummet i ena änden och en klädkammare i den andra. Alla sju dörrarna/dörrposterna var mörkbruna, ihop med samtliga lister. Golvet – en vedervärdig plastmatta som bara påminner om gulnad furu. Belysningen har vi aldrig gjort något åt, den har inte varit den bästa och ja… Det har helt enkelt varit en lång mörk tråkig historia.

snart så

Nu är klädkammaren borta och utbytt mot en altandörr. Från yttervägg till tröskeln in mot vardagsrummet snackar vi om knappa nio meter! Idag är det inte längre helt öppet mellan korridor och vardagsrum. När vi renoverade vardagsrummet valde vi att bygga in en dubbel glasdörr som fyller hela ‘hålet’. Inte för att vi inte gillar öppna planlösningar men för att kunna påverka akustiken i huset. Med tre små (växande!) gossar varav en har en hörselskada, så behövs det!

Vi är inte i mål helt och hållet men nio meter vitoljat furugolv, vita spegeldörrar, vitmålad bröstpanel och ljus tapet. Innertaket är helt nytt, pärlspont även här, och har så många som fem par (10st) dimbara spotlights. Femtio nyanser av jätteljust!

Pärlspontspaneler från Brandéns till tak och bröstpanel. Målad i den klassiska vita tonen listvit/äggskal/tonad vit/NCS: S0502-Y. Kärt barn har många namn!

Lutat och vitoljat furugolv från lokala snickeriet Idalatrappan. Eftersom vi har golvspån flytande på frigolit i våra golv så behövde vi kunna lägga in nytt golv ovanpå befintligt. Då det alltså inte finns något bjälklag att skruva ett ‘riktigt’ plankgolv på. Därför begränsades vi till dimensionen 15x117mm. Vilket också ger ekonomisk fördel såklart. Ett hus med breda furutiljor får jag önska mig i ett annat skede av livet 😉

Och slutligen. Den ljuvliga tapeten Miko från Sanbergs. I färgen grå – som är så varmgrå att den drar mer åt beige än just grå. Om ni frågar mig.

materialval

Om några veckor har vi förhoppningsvis fått hängt färdigt tapeten, satt och målat bröstpanel och lister. Då. Då! Är det bara resten kvar. Nakna väggar är inte ‘hemma ‘ för mig. men de måste fyllas varsamt. Så att hjärtat hänger med.