Ja han kom, såg och besatte oss. Först däckades Filip av hög feber i slutet på förra veckan och sen var det igång. Han och jag, jag och han. Feber, snor, gnäll, ynk, halsont och mera feber. Idag har vi hopp om livet igen. Börjar så smått få tillbaka lusten att göra saker. Tyvärr är inte orken med i leken riktigt än. Men jag tror den kommer, alldeles alldeles strax.

Förresten, en eloge till alla Er som sliter ensamma i förkylningstider. Jag har välsignats med en äkta make som kan vara flexibel och avlasta mig när helst jag gapar efter honom. Ja och sen har modern min varit en ovärderlig uppassare under helgen; fixat barnpassning, hundpromenader, matlagning och städning. Man är inte kaxig när man har feber inte.