Plötsligt händer det. Man går på den där rätt så raka och ganska breda trygga vägen och så plötsligt, helt utan förvarning, så tar benen beslutet att kliva rakt ner i diket. Utan att diskutera med knoppen, kroppschefen. Och i mitt fall har säkert ‘kroppen’ lärt sig att det är dumt att ta upp frågan med chefen på hjärnkontoret. Där blir det säkert först en massa krångel och sedan ändå ett nej.

Jag har sökt ett jobb.

Vi får se hur det här slutar. Antingen hittar jag en äng på andra sidan diket, förhoppningsvis en grön blomsteräng. Eller så får jag kliva upp på vägen igen. Men diket är lite knepigt att befinna sig i någon längre stund… Så jag hoppas på att det snarast kommer någon mötande på vägen och kan ge mig karta och kompass. Eller bara berätta åt vilket håll jag ska gå.

Livet är spännande. När man minst anar att det ska bli det.

Annonser