Ett enkelt litet inlägg om svårighet.

Jag försöker hålla mig sansad, sätta det hela i riktigt perspektiv. Ibland måste man väl kanske bara få bli ARG. Även på sådant som ur livstidsperspektiv bara är en myggfis i ett svindlande stort universum.

Varför sover han inte!?

Nästan hela graviditeten la jag mig ihop med barnen om kvällarna. Det var en prioritering. Jag var trött och den vakna tiden var bättre om jag såg till att få min sömn. Med ett spädbarn förväntar sig ingen normalt funtad människa att få sova gott. Men man har såklart förhoppningar om att det ska bli bättre. Helst snabbt. Man har kanske ett mål. En tanke om en viss ålder på barnet då man äntligen ska få sova igen.

Jag hade ett sådant mål, jag tänkte att framåt juni-juli. Då. Då sover jag igen. Vid ett år garanterat hela nätter.

Oktober. Tretton månader. Han sover sämre än när han var tre månader. Jag kliar mig i huvudet och funderar på om det är värt att försöka sätta upp ett nytt mål eller om jag ska satsa på att bli spritt språngande galen med en gång. Nu på direkten.

Jag har inga problem med att gå upp och stoppa om Lukas nån eller ett par gånger per natt, att gå upp på toaletten med Filip. Jag har inte alls ont av att två eller tre sover jämte mig. Inte ont av att stoppa in en napp då och då eller att gå upp och göra välling en-två gånger per natt. Att bli dragen i håret av och till halva natten är jobbigt men det som håller på att driva mig till vansinne är att Arvid inte kan sova om jag inte ligger jämte.

Dagtid sover han 20-30min i sin säng, vaknar och gråter. Lugnar sig och somnar om ifall jag tar upp honom. Vi har en liten ‘bädd’ av filtar och täcken på golvet i hans rum. Där lägger jag ner honom och lägger mig jämte. Ibland sover han då vidare 30min. I bästa fall en hel timme.

Men som idag. Bara 20 minuter. Den bristfälliga sömnen gör att den även annars ganska mammiga killen blir än mer närhetskrävande. Så jag lyfter, bär och kånkar.

Sedan kommer kvällen. Han somnar oftast utan bekymmer. Bara han får slita lite i mitt hår medan han kommer till ro. Men så går det en halvtimme och sedan vaknar han. Förr gick det bra att bara klappa om, ge nappen eller eventuellt ta upp honom en stund. Sedan sov han vidare och kom in till oss först vid ett-två. Åt runt fyra och gick upp 5-6.

Nu somnar han om efter det första uppvaket men vaknar och gallskriker så fort jag försöker lägga ner honom. Han sover hyfsat gott i vår säng men där går det ju inte att lämna honom själv. Så, jag tvingas lägga mig runt halv nio veckans alla dagar.

Visst är det skönt att få många timmars sömn. Allra helst när kvaliteten inte är den bästa. Men när ska jag få bara vara jag? I mer än 20 minuter?

Ja. Jag har världens bästa tillvaro och skulle inte byta det här motnågonting i världen. Men! man ska inte underskatta mängden energi det går åt att ständigt vara jourhavande. Dygnets alla timmar. Och minutrar.

Ja och det handlar inte om sådan energi vi kan sova ikapp. Det krävs att man får tom-glo. Eller förkovra sig i mappar med gamla foton. Så som jag skulle göra när jag skrev här om kvällen. Det blev liksom inte av. Sovklockan ringde…

Nu ringer matklockan och ja, maten ska lagas med en hand. I hyfsat vanlig ordning.

En korrigering är väl på sin plats. Det här är inte ett litet inlägg. Det blev rätt långt och rätt trist och rätt meningslöst.

Älskade fantastiska bebis, sov gott. Så är du snäll…

Annonser