Jag har grubblat en del på saken de senaste dagarna. Jag är bedrövlig på avslut. Suverän på att dra igång projekt och lika suverän på att tröttna halvvägs igenom. Nu råkar jag vara gift med världens bästa man som rätt ofta tar tag i mina sorgligt bortglömda sluttampar. Ofta är det när jag stöter på problem som jag ger upp. Hellre än bra är liksom lite jag. Och börjar det gå långsamt så lägger jag gärna ned och plockar upp något nytt som går lite fortare.

Jag kan inte påstå att jag är stolt över den här egenskapen. Eller o-egenskapen borde jag kanske kalla det. Att slutföra är väl en av mina ofärdigheter tänker jag. Däremot tänker jag att jag nog kan vara lite stolt över att jag, i perioder, lägger väldigt mycket energi på att dra igång saker. Det är nämligen lite av en o-egenskap hos maken. Vi brukar säga att han har lite lång startsträcka…. eller väldigt lång. Man kan kanske säga att vi kompletterar varandra? Jag vet inte vem som är mest nöjd, han eller jag. Eller jo. Det måste bli jag. Han kan knappast vara nöjd med att behöva gå och plocka upp alla mina bitar!?

Sedan är det väl så att jag ändå får färdigt en del. Ibland. Man ska vara snäll mot sig själv. Se det man kan och lyckas med. Också. Inte bara det man lyckas mindre bra med. Eller rent av misslyckas med. Vilket är lätt. Men fel.

Här är ett avslutat projekt. Arvids stol. Långt innan han kom. Jag fyndade en stol i mörkbrun bets med sits av läderimitation. Det bara råkade bli så. Den blev vit och fick en sits i grått med vita stjärnor. Men nej, heeelt färdig blev jag inte med det projektet. För det råkade vara en mindre del i en större historia. Bebisrummet. Som fortfarande har gulnade trasiga tapeter, mörka lister och vit plastmatta. det var tänkt att stolen skulle stå på ett nytt vitoljat trägolv, framför en vit bröstpanel. Såklart. På stolen skulle det ligga en fårskinnsfäll. En grå. Någon sådan äger jag förstås inte. Men i framtiden så. Men den står i alla fall där, jämte spjälsängen. Varje natt sitter jag gott där och ger den lille gullungen sin nattamat. Tänker mindre på att jag fixat den och mer på att Lukas målat en lila tuschkråka på den. Det tycker jag är charmigt. Jag är säkert knäpp. Men det är liksom härlig patina. Spår av livet med små trollungar. De bästa jag vet!

Här sussar en av trollungarna. Ett projekt som påbörjades och färdigställdes när Arvid låg i magen. Att måla den lilla utdragssängen vit var en okej match men att måla dit texten. Med en stor mage i vägen. Phew! Sängen är Lukas, han sover fantastiskt fint i den. Texten är såklart speciellt tillägnad honom.

På bilderna lånar minstekillen sängen. Om något år blir den nog hans.

Om man är smart så skaffar man sig projekt som är färdiga med ens de landat innanför dörren. Det händer att jag har ett sånt då och då. Det kunde vara oftare…

Här nedan är ett av dem. Men som jag släpade för att få hem den! Jag hade Lukas i vagnen och hade fyndat på en lokal loppis. En stor näverkorg hade jag på släp med. Lillasyster var tack och lov med. Hjälpte till att kånka. Själv hade hon köpt ett litet silverskrin. Det känns som jag kan ha något att lära av henne…

Nu ska jag göra något jag är riktigt bra på, min ofärdighet till trots, avsluta den här dagen.

Annonser