Just nu är livet så oändligt mycket mer än den här bloggen. Som väl inte direkt undgått någon. Här är liksom visset och dött. Trist. Alla vet, det verkliga livet tar sin tid och orken och lusten får gå till annat i perioder. Fast ärligt så undrar jag om det ens är någon som förväntar sig något här längre. Om det ens är nån som orkar bemöda sidan ett besök. Inte vet jag, jag har i alla fall hittat andra ventiler för stunden. Sådana som känns säkrare och riktigare. Viktigare. Har på kuppen nästan helt slutat besöka alla er andra. Tråkigt men tja… det är bara såhär det är och jag tänker låta det vara så. Men det betyder såklart inte att jag slutat tänka på eller tycka om er. Då och då smiter jag in och tankar lite vänskap hos er. Värdefullt. Tack för att ni låter mig komma och gå lite som jag har lust. Hur många IRL-bekantskaper tål sådant?

Många vet att det ofta vänder efter ett sånt här inlägg. För ett inlägg, även om det handlar om ‘inga inlägg’, är ju på något sätt ändå att återvända en smula.

Annonser