Jag har så länge jag kan minnas haft ett par starka bilder av mig själv, hur jag tänkt att mitt liv skulle se ut. Några saker som liksom legat mig varmt om hjärtat att få göra och vara. När Lukas kom så ändrades hela livet. Det är knappast någon nyhet. Det förändrades, inte till det sämre. Det bara ändrades. Det förlikade jag mig med nästan omedelbart. Men somliga saker inser man efter hand. Med förändring kan komma nya begränsningar. Som en av de där stora varma sakerna som stod på den där listan över saker jag inte ville sluta leva utan att ha gjort. Att vara stödfamilj. Till ett barn med något slags bekymmer eller handikapp eller ett barn vars föräldrar hade någon form av problem eller handikapp.

Min mamma arbetade inom socialtjänsten när jag växte upp och det har nog satt sina spår. En kväll fick vi hastigt bli nöd-stödfamilj åt en tjej i min egen ålder. Hon var på långväga besök hos sin biologiska mamma över helgen när det plötsligt inte fungerade. Ja och där började väl den där tanken och önskan att gro. Att få finnas där för någon som verkligen behöver det. Det slog mig i våras när jag läste en annons om en liten göteborgskille på bara några år, han hade downs och en del följdåkommor och han och hans familj behövde någon. Ja då slog det mig alltså – jag kommer aldrig kunna förverkliga den drömmen. Den bilden av mig själv måste jag ge upp, släppa taget om. I alla fall den exakta bilden.

Livet blir inte alltid som man tänkt sig och det vet jag ju, men att jag sett fram emot att få ge någon stöd och nu kanske komma att bli den som måste ta emot det stödet… Det är en inte helt smärtfri förändring av självbilden. Nu är Lukas bara liten än och det känns svårt och främmande att tänka sig dagar eller helger utan honom. Men det är ändå något vi ska ha med oss i bakhuvudet, något jag sakta vill låta växa in i tankarna. Jag vill lära mig att se det positiva i det, för alla parter. För en dag kanske Lukas inte vill dras med morsan ständigt och en annan dag kanske vi behöver en paus från varandra ömsesidigt. Jag vill tro att det går ändå, för att det är det vi vill. Men jag tänker ändå bädda mjukt, så att landningen blir så behaglig som möjligt om vi en dag tvingas hoppa.

Annonser