Den här mamman är fullständigt allergisk mot döskallehysterin som råder. Jag gillar dem inte på något vis. Inte orginalet, inte på söta rosa tapeter och absolut inte som huvuddekoration på vareviga pojkplagg hos de stora klädeskedjorna. Jag ogillar dem också på lite dyrare och i övrigt väldigt fina kläder. Jag blir vansinnig när jag hittar ett snyggt plagg och upptäcker att det är små små döskallar som mönster i botten. Varför? Vad är det som är så roligt, fint, kul, inspirerande eller pedagogiskt med just döskallar? Ännu värre blir det om man stavar det dödskallar.

En enda gång kapitulerade jag. Filip fick ett par tygskor i vitt med diffusa konturer av just döskallar. Det var kris. Smällvarmt och han ägde bara tjockskor sen våren. Butiken hade antingen svarta sneakers med någon annan gräslig applikation á la pojkavdelning (spindelman, räserbil, tarantel eller fotboll). De han fick var det alltså väldigt diskreta döskallar på, knappt så man såg vad det var. Av princip så bara ville jag ändå inte att han skulle ha dem. Ännu mindre ville jag dock att han skulle få russintår av all fotsvett, eller svamp för den delen. Nej, barnens hälsa och välbefinnande får i alla lägen gå före mammans fåfänga och princier. Men gissa hur bra de var sen då, skoskav. Så en enda gång kunde jag med att sätta på honom dem. Sedan dess har de stått och skämts i vår hall. Jag blir ilsk när jag ser dem.

En enda bra sak vet jag om döskallar och det är Filips eget helt underbara namn på styggelserna – dösman eller i plural, dösmannar.

Annonser