‘Mamma jag har nor’ skriker Filipen halvt hysteriskt när det rinner ur näsan. Nu är han bättre och på dagis. Lukasen värre. Har nor, massa nor och kletiga ögon. Det måste vara nåt annorlunda med hans tårvätska, den är alltid lite klistrig och så fort det ligger en infektion i startgroparna så kletar ögonen igen totalt.

Men jag hade inte tänkt att skriva om våra förkylningar, nej jag hade tänkt skriva om den stora härliga nyheten. Lukasen gav sin pappa en riktigt snygg trettioårspresent igår – visade upp att han fått sin allra första lilla tand. I underkäken, den vänstra av framtänderna. Precis som storebror. I alla fall. Det är väl hyfsat tidigt för små bissingar, Lukas är 9½ månad och de brukar komma runt/efter ettårsdagen.

Det var tandläkaren som upptäckte det lilla risgrynet. Vi var där för att diskutera gomplatta. De var ett helt gäng som inspekterade, kikade, frågade, tyckte och gullade. De var nog sex stycken fruntimmer och så hela familjen taikon, inklämda på ett litet rum ihop med bord och stolar och barnvagn och storebrors leksaker. Hur som helst, den lilla tanden har precis brytit igenom. Någon gomplatta tyckte de inte att han behövde (den får och använder man för att reta/stimulera överläpp och tunga för att få bättre styrka och motorik) och dessutom går det inte att använda under tiden tänderna kommer. Så så var det med den saken.

Tandläkaren nämnde att tänderna ofta kommer i snabb takt när de väl börjar komma och att det kan saknas tandanlag. Har försökt googla på downs syndrom och tänder men får mest en massa bloggar och annat privat i träfflistan. Fastnar bland mysiga DS-barn och deras föräldrars bloggar men lär mig inte mycket mer om hur det var med tänderna. SÅ jag får söka vidare. Nån annan gång. För nu har minste nor-mannen vaknat och ligger i sin säng och tjoar åt elefanten och de andra djuren i farmorns virkade mobil. Dags för en laddning näsdroppar och sen mat i våra magar.

Annonser