Vart ska jag börja? Min insida är som ett trassligt fågelbo. Tankar till tusen. Känslor och funderingar. Så svårt att få ut det och få något ut av det.
I alla fall. Det där med ambitioner och prestation. Varför kan det aldrig bli lagom av sånt? Jag ser på alla andra – perfekta människor – med perfekta hem, perfekta garderober för både sig själva och de underbara barnen. Fixade naglar, frisörtider, partajer, barnfria nätter, renoveringsprojekt, resor, vansinnigt fina fotografier, vänner i tiotal och mer. Svallande känslor, ord att uttrycka dem med. Presenter, små fina gester. Varma, vackra, underbara människor. Hur hinner ni? Hur orkar ni? Jag blir så imponerad och avundsjuk.
När jag (eller vi) fixar ett renoveringsprojekt så tar det evinnerliga tider och under tiden ser det kanske ut såhär i köket.
Resten av hemmet går i samma stil och ja, jag orkar inte ta några tjusiga bilder eller ens försöka redigera. Det här är sanningen och verkligheten. Här hemma har vi det varken vackert eller rent nu för tiden. Jag ser själv ut som en fågelskrämma, på riktigt. Borde gå ner några kilon, börja röra på mig. Köpa byxor för det börjar bli pinsamt att bara ha ett enda par. Folk måste börja undra. Håret är inte klippt på över ett år. Vissa dagar borstar jag det inte ens.
Jag vill inte vara ofräsch, vill inte ha det skitigt. Jag avskyr när det fastnar brödsmulor och gamla torra riskorn under fötterna när jag går i köket. Jag vill så gärna vara fräsch, fin, pigg, ha ett rent och fint hem, glada barn, kärleksfulla och friktionsfria relationer. Men hur? Man ska städa och greja när barnen sover heter det. Fast man ska visst vila då också. Hur nu de motsättnigsfulla tingen kan gå ihop.
Det är precis samma med ambitioner och prestationer kring barnen. Man ska vara pedagogisk, göra rätt, ägna tid, leka med och ihop. Lukas ska vi gärna massera, jollra med, stretcha, teckna, öva öva göra greja. Alla kommer med sina råd och det är så käckt och enkelt – det är bara att göra det till en vana att göra det på skötbordet när man ändå klär av, pratar, grejar. Jojo, om det vore en sak gick det väl an men det blir ju lätt en halvtimme för varje blöjbyte om allt ska följas. Så då kryper latmasken fram och lägger sig som en kringla på magen. Då gör jag inget av det, aldrig. Fast nu överdriver jag såklart. Jag gör det jag känner för och för det drabbar det stora dåliga samvetet mig.
Men… jag tycker faktiskt att jag är en riktigt bra mamma. Jag tycker att jag prioriterar hyfsat bra. Men allt det andra. Livet räcker inte till för allt det där som jag vill göra och vara. Jag tror att det innebär att jag måste ändra mina ambitioner. Jag måste strunta i de där brödsmulorna. Kanske köpa mig ett par tofflor så att jag slipper känna dem. Förmodligen måste jag gå ut mer så att jag slipper se allt stök. Ja och så blir det dessutom mindre stök om ingen är hemma och stökar till.
Jag vet i alla fall ingen som har det så rörigt som vi. Jag avskyr det, oredan. Det är det som är det svåra. Att inse att jag ogillar det och att det är just den känslan som får mig att må dåligt. Inte att jag inte har tid att städa och röja utan att jag mår dåligt av att ha det rörigt. Låter kanske inte som någon stor skillnad, det blir samma slutresultat. Men det är just det. Om jag bara kunde komma runt ångestkänslan som röran ger mig, då skulle jag dels slippa den jobbiga känslan men också slippa det jobbiga stress-och-städ-momentet. Då skulle jag ge mig ut mer, leka mer med barnen och kanske kanske – bli lycklig på riktigt.
Jag känner att det här fågelboet är trassligare än någonsin. Jag måste ta en paus från mig själv. Jag ska smyga ner för trappan, borsta tänderna – utan att ‘jag ska bara svabba av handfatet och sortera barnens kläder, vattna den där ledsna blomman medan jag ändå tar ett glas vatten och kanske packa väskorna inför morgondagen när jag ändå går ut i tvättstugan för att känna att dörren är låst’
Ja, utan att trilla dit på ‘jag ska bara…’ ska jag klara av att gå och lägga mig. Eftersom M är borta på jobb så ska jag sno med mig den störste lille och bädda ner hans snuviga lilla näsa jämte mig. Somna med en hand vilande på hans rygg. Kanske hinner jag reda ut tankarna lite innan jag somnar, men förmodligen inte. Men varm i hjärtat kommer jag i alla fall hinna bli.
Det räcker med ett andetag.
Snäckan skriver:
Lilla, sötaste, finaste vännen!!! Jag tror du kommer att bli överraskad över hur många som kommer att skriva under på hur du känner det. Ja, jag gör det iallafall.
Det är farligt med dessa bloggar ibland. När jag en gång fick kommentaren att ditt liv verkar ju bara vara kärlek, frisk luft, fågelsång och hembakta kanelbullar så fick det mig att tänka till. Det är så lätt att bara skriva om det roliga, det fina. På något sätt är det ju inte lika lockande att skriva om brödsmulor under fötterna eller håret som inte tvättats på en vecka. Fast jag tror egentligen man borde. Så att det inte skapar en onödig press om perfektion på andra.
Herregud, det är klart att tiden inte räcker till för er därhemma. Att ha två barn är ett heltidsarbete. Att ha en liten downie med allt vad det innebär är säkerligen också ett heltidsarbete. Att renovera är verkligen ett heltidsarbete. Och lägg därtill sen att laga mat, städa, tvätta, hitta en stund för sig själv etc etc etc + att jag kan tänka mig att mannen som egenföretagare jobbar mer än 40 timmar i vecka. Det är väl SJÄLVKLART att tiden inte rikigt räcker til!!! I själva verket skulle jag bli livrädd om det var så att den gjorde det för då skulle JAG känna mig som en urusel människa.
Men om du visste hur många gånger jag tänkt tanken att man skulle må så mycket bättre om man åtminstonde inte stressade upp sig över hela situationen också. Men det är sååå svårt och minsann verkligen lättare sagt än gjort.
Skulle önska att jag hade en universallösning på det hela. Men det har jag inte. Bara min instinkt att vilja komma till undsättning. Precis som om det skulle hjälpa….
Det jag tror att ni behöver du och Magnus är att resa bort tillsammans under en helg. Bort från brödsmulor och färgpyttsar. Bort från ledsna blommor och tvätthögar. Bort från era barn fast jag VET att ni älskar dom över allt annat. Ni behöver en stund för er själva. En stund där ni bara kan vara Sara och bara vara Magnus. Och om det inte är realistiskt att ni båda åker så behöver du komma iväg själv. Tanka energi och reda ut fågelboet.
Om du vill får du så gärna komma och bo i vårt gästrum. Och du behöver inte vara det minsta social utan jag skulle förvänta mig att du var så ego som det bara gick. Och om ni vill komma bort båda två till en mycket rimlig penning så har vi en lokal vi får hyra där ni skulle kunna rå om varandra sådär som jag verkligen tror att ni behöver.
Och jag menar allvar med erbjudandet.
Massor av de största kramarna jag har!
åse skriver:
Håller med finaste Snäckan i allt!
Jag tror alla känner igen sig i ditt inlägg, mer eller mindre!!
Skulle vilja skriva så mkt mer, men måste rusa men ville ändå stanna till och skriva att vi andra är INTE perfekta, har perfekta liv eller outsinade krafter eller ork även om det ser ut så i bloggarna ibland!
PUSS på dig! Från en annan där brödsmulorna fastnar under fötterna.
Caroline skriver:
Ni får det så fin med allt ni gör. Fasiken låt det ta tid. Du säger det själv, ta på dig tofflor och skit i skiten.
Men jag vet precis hur det känns. Jag blev så rörd när jag läste inlägget. Du beskriver känslor som jag inte vill veta av. Värst är-att-inte- räcka-till känslan för barnen.
JAg önskar det fanns ett sätt som jag kunde hjälpa till på något sätt. För det är oxå något…man ber inte om hjälp när man sitter där i skiten…be om hjälp till städ eller tvätt eller vad tusan som helst.
Tusen kramar å pussa på killarna
Cecilia & Noah skriver:
Låt dig inte luras av vad som finns att läsa i andras bloggar för säkerligen är det sällan så perfekt som man kan tro! Inte ens hemma hos mig;) Du skulle bara se hur hundhårstussarna virvlar fram över golvet här hemma om man inte dammsuger varannan dag, och det händer ju titt som tätt att man inte gör…
Du har två fantastiska barn som, jag kan lova, struntar i om det finns lite skit i hörnen! De bryr sig bara om att sin fina mamma mår bra och är i balans:)
Och Sara – du har ordets gåva, och det är det inte många som har!
Många kramar!
annah skriver:
Tror inte att du ska ha dåligt samvete eller vara avundsjuk. Modigt att du vågar visa hur du har det. Jag vågar inte ens det.
Vi diskuterar mycket på jobbet om alla dessa människor som visar upp sina perfekta liv på bloggar. Funderar hur de får allt att gå ihop, hur de har råd och tid?
Här försöker vi hålla ytan någorlunda, men inte ens det hinns med ibland. Jag var faktiskt riktigt imponerad och avis när du visade upp Filips rum. Längtar så tills vi får tid att fixa iordning Miltons.
Många många kramar. Du är inte ensam vännen!
Annah
vickan skriver:
åh här går vi på smulor så det kraschar om det, sover på tok för lite, drömmer om mycket och hinner med alldeles för lite. Jag vet inte hur man ska få tiden att räcka till till allt. eller orken. men så är det nog för de flesta småbarnsföräldrar. du är inte ensam!
och du om nån kan skriva!!
Många kramar!!!!
Sofia skriver:
Kan skriva under på allt Sara! Gaah det där dåliga samvetet.. för någonting hela tiden… Men jag är fullt och fast övertygad om att vi båda är jättebra mammor – och jag tror INTE att barnen tar skada av brödsmulorna på golvet…
Skickar många styrkekramar!!
Och du: såå fint det blir i Filips rum!! Stanna upp ibland och se det ni HAR gjort inte allt ni har att göra… I know hur viktigt det är… Kram igen!
mallan skriver:
Jag kan skriva under på allt! Då har jag inte ens barn att ta hand om… inte heller ett hus att renovera.
Håller med fina Snäckan jag också!
Ni har gjort massor, ni gör ett bra ”jobb” och ni har så fina barn. Låt dig inte luras av bloggarna. Det är ju där man kan välja vad man vill visa, redigera och piffa till. Så fungerar det ju inte i ”livet bortanför tangentbordet”.
Det perfekta, det finns ju inte. Det är inte bra alltid, men det är den sida av livet som visas upp.
Jag brukar säga så här ”Dammråttorna är tecken på att jag gjort något roligare”.
Kram mallan -med tofflor på fötterna 🙂
E skriver:
Raraste Sara, precis sådär ser det ut på min diskbänk. Ofta!
Och jag gillar också ordning och reda, fast ibland är ambitionerna större än orken, viljan eller lusten.
Tvättkorgen (eller rättare sagt, IKEA-kassen som får tjänstgöra som sådan) är fylld till bristningsgränsen, jag har konstant försökt gå ner 5-10 kg i ungefär ett års tid utan att komma nånvart, att gå osminkad till jobbet är mer regel än undantag och den perfekta garderoben kan jag se mig om i stjärnorna efter. Och jag har inte ens några barn!
Och jag vet inte vad du har för perfekta vänner, men jag har varit i massvis med hem med diskbänkar precis som er.
Det är klart att du är trött med två små barn och ett helt hus! När jag kommer hem från jobbet, som barnflicka till en ettåring, är jag dödstrött! Och det är ETT barn, i åtta timmar. Inte två barn i 24 timmar. Jag får liksom gå hem och ha hela kvällen och natten för mig själv. Och ändå är JAG trött och har svårt att hinna med allt man måste göra utanför jobbet.
Åk iväg en helg till Snäckan och bara VILA! Om jag bott närmre hade jag mer än gärna ställt upp som barnvakt men jag är säker på att det finns en mormor/morfar/farmor/farfar/syster/bror/vän som gladeligen tar hand om era finaste skatter medan ni vilar upp er!
Stor kram
jsomijack skriver:
Du anar inte hur mycket jag känner igen mig! Jag har samma känsla inför röran hemma. Och jag lovar att ta en bild på vårt kök som garanterat ser värre ut än ert! Jag är en bra mamma (som är himla trött på gnällig trotsig O och ryter till ibland) men jag är inget trevlig att bo med för hu så irriterad jag blir av smuts och skit. Jag kan inte kreera innan jag städat och det är svårt i ett hus som renovera. Lite och hela tiden.
En värmande kram och en önskan om att de trassliga tankarna ska nästas ut.
Kristina skriver:
Åh vad jag känner igen mig! Vår köksbänk är tom värre allt som oftast…suck.
Gör något ni själva en helg…åk iväg och njut av att bara va. Inga måsten bara va.
Stor kram
Maria skriver:
Hej.
När jag läst hos dig så har jag tänkt att mitt i allt ditt fullspäckade liv så är du jättefin, städad och stilren….både du och ditt hem. När du lägger upp foton så tycker jag att du har det så! Nu är ju frågan om det är det som är huvudsaken eller viktigt…naturligtvis inte! Och när du skriver att du tycker att du gör rätt bra prioriteringar iaf för att vara en bra mamma så tror jag dig till 500%! Absolut! Jag kan ibland däremot känna att jag gör en felprioritering när jag dammsuger ist fö att leka m play dooh med lilla O.
Och att du ser ut som en fågelskrämma…det tror jag inte på!
Länge leve kärleken, mellan dig och mannen och barnen.
Stor kram…och hoppas du inte blir alldeles förvirrad av mitt långa, röriga inlägg
Fia skriver:
Sararara… jag kan inte annat än hålla med både dig och alla andra som lämnat en kommentar till detta inlägg. Jag tycker t o m att ert kök ser riktigt fint och städat ut jämfört med hur vårt brukar se ut 5 dagar av 7. Och då har vi inga barn, tänk på det. Dammsugaren orkar vi bara dra fram nån gång i veckan, ibland har det t o m gått tre veckor mellan gångerna. Förstår att du vill så oerhört mycket men hinner och orkar så lite. En helg med bara du och Magnus hade säkert gjort dig gott, tror du inte? Men jag förstår att det förmodligen inte är helt enkelt att ordna.
Tänker på dig! Kram!
Petra skriver:
Du det ar ok om jag kopierar hela ditt inlagg och lagger in det pa min blogg va?! Det ar ju anda precis samma liv som jag lever. Jag skiver under med mitt namn bara!
Frida & Leo skriver:
Jag är inne och uppdaterar mig lite på inlägg bakåt som jag inte hunnit med förut. Jag håller med VARJE ORD DU SKRIVER och känner igen mig helt! På pricken! Jag tog några bilder på vårt stökiga hus idag, kanske vågar jag visa hur jävligt det ser ut hemma hos oss just nu.
Stor kram!
Jo skriver:
Är här inne och snurrar och kan inte annat än att hålla med föregående skrivare. Du är långt ifrån ensam om det du skriver vännen. Och det tror jag nog att du innerst inne vet va? Men jag känner igen mig sååå väl och det där med att man mår dåligt över att det är en riktig oreda omkring en kommer vi faktiskt att lösa med hushållsnära tjänster! Trodde aldrig det skulle ske, men nu känns det att det får vara värt det. Ett moment lagt åt sidan i alla fall! Men då ökar väl pressen på att man ska vara en mer aktiv mamma som leker och sysselsätter barnen HELA tiden ;-). Ha ha, ekorrhjulet slutar liksom aldrig snurra :-). Kramar i massor!