Vart ska jag börja? Min insida är som ett trassligt fågelbo. Tankar till tusen. Känslor och funderingar. Så svårt att få ut det och få något ut av det.

I alla fall. Det där med ambitioner och prestation. Varför kan det aldrig bli lagom av sånt? Jag ser på alla andra – perfekta människor – med perfekta hem, perfekta garderober för både sig själva och de underbara barnen. Fixade naglar, frisörtider, partajer, barnfria nätter, renoveringsprojekt, resor, vansinnigt fina fotografier, vänner i tiotal och mer. Svallande känslor, ord att uttrycka dem med. Presenter, små fina gester. Varma, vackra, underbara människor. Hur hinner ni? Hur orkar ni? Jag blir så imponerad och avundsjuk.

När jag (eller vi) fixar ett renoveringsprojekt så tar det evinnerliga tider och under tiden ser det kanske ut såhär i köket.

Resten av hemmet går i samma stil och ja, jag orkar inte ta några tjusiga bilder eller ens försöka redigera. Det här är sanningen och verkligheten. Här hemma har vi det varken vackert eller rent nu för tiden. Jag ser själv ut som en fågelskrämma, på riktigt. Borde gå ner några kilon, börja röra på mig. Köpa byxor för det börjar bli pinsamt att bara ha ett enda par. Folk måste börja undra. Håret är inte klippt på över ett år. Vissa dagar borstar jag det inte ens.

Jag vill inte vara ofräsch, vill inte ha det skitigt. Jag avskyr när det fastnar brödsmulor och gamla torra riskorn under fötterna när jag går i köket. Jag vill så gärna vara fräsch, fin, pigg, ha ett rent och fint hem, glada barn, kärleksfulla och friktionsfria relationer. Men hur? Man ska städa och greja när barnen sover heter det. Fast man ska visst vila då också. Hur nu de motsättnigsfulla tingen kan gå ihop.

Det är precis samma med ambitioner och prestationer kring barnen. Man ska vara pedagogisk, göra rätt, ägna tid, leka med och ihop. Lukas ska vi gärna massera, jollra med, stretcha, teckna, öva öva göra greja. Alla kommer med sina råd och det är så käckt och enkelt – det är bara att göra det till en vana att göra det på skötbordet när man ändå klär av, pratar, grejar. Jojo, om det vore en sak gick det väl an men det blir ju lätt en halvtimme för varje blöjbyte om allt ska följas. Så då kryper latmasken fram och lägger sig som en kringla på magen. Då gör jag inget av det, aldrig. Fast nu överdriver jag såklart. Jag gör det jag känner för och för det drabbar det stora dåliga samvetet mig.

Men… jag tycker faktiskt att jag är en riktigt bra mamma. Jag tycker att jag prioriterar hyfsat bra. Men allt det andra. Livet räcker inte till för allt det där som jag vill göra och vara. Jag tror att det innebär att jag måste ändra mina ambitioner. Jag måste strunta i de där brödsmulorna. Kanske köpa mig ett par tofflor så att jag slipper känna dem. Förmodligen måste jag gå ut mer så att jag slipper se allt stök. Ja och så blir det dessutom mindre stök om ingen är hemma och stökar till.

Jag vet i alla fall ingen som har det så rörigt som vi. Jag avskyr det, oredan. Det är det som är det svåra. Att inse att jag ogillar det och att det är just den känslan som får mig att må dåligt. Inte att jag inte har tid att städa och röja utan att jag mår dåligt av att ha det rörigt. Låter kanske inte som någon stor skillnad, det blir samma slutresultat. Men det är just det. Om jag bara kunde komma runt ångestkänslan som röran ger mig, då skulle jag dels slippa den jobbiga känslan men också slippa det jobbiga stress-och-städ-momentet. Då skulle jag ge mig ut mer, leka mer med barnen och kanske kanske – bli lycklig på riktigt.

Jag känner att det här fågelboet är trassligare än någonsin. Jag måste ta en paus från mig själv. Jag ska smyga ner för trappan, borsta tänderna – utan att ‘jag ska bara svabba av handfatet och sortera barnens kläder, vattna den där ledsna blomman medan jag ändå tar ett glas vatten och kanske packa väskorna inför morgondagen när jag ändå går ut i tvättstugan för att känna att dörren är låst’

Ja, utan att trilla dit på ‘jag ska bara…’ ska jag klara av att gå och lägga mig. Eftersom M är borta på jobb så ska jag sno med mig den störste lille och bädda ner hans snuviga lilla näsa jämte mig. Somna med en hand vilande på hans rygg. Kanske hinner jag reda ut tankarna lite innan jag somnar, men förmodligen inte. Men varm i hjärtat kommer jag i alla fall hinna bli.

Det räcker med ett andetag.