I snart sex månader har jag varit som totalt uppslukad av barnen. Jag har varken haft tid eller lust eller ork till något mer än att slappa på soffan när de somnat för natten. Sedan Filip började på dagis så har mina sinnen vaknat som ur någon slags dvala. Jag tänker igen. Jag funderar, drömmer, längtar och så älskar jag ännu lite mer än innan.

Lukas får många långa timmar av bara; titta, känna, jollra, le och pussas. Jag är som uppslukad av mitt mammaskap till honom och jag känner mig till hundrafemtio procent engagerad och motiverad till kontakt, mys men framför allt till träning. Vi övar kroppskännedom genom massage och olika motorikstimulerande övningar, vi tränar på att lyfta överkroppen i magläge och samtidigt sträcka oss efter leksak eller mammas näsa. Lukas är mer på G när han är naken så vi kör mycket naken-mys och då rullar han från rygg till sida, tillbaka till rygg, över på sida igen och med stor ansträngning kommer han runt på mage för att välta tillbaka till sidläge och sen rygg. Allt medan mamma hejar på och längtar efter en puss.

Jag har under en vecka försökt få honom att hitta sina fötter och det har gett fint resultat, nu fångar han en tå då och då. Under hälften av all tid som vi ligger på röda mattan så kör vi med stavelsen ‘dä’ och låååång vokal. Nästa vecka avancerar vi till ett ‘dä’ med kort vokal 😀 Vi är numera hängivna Karsltadmodellare

Mamman tecknar (TAKK); mamma, lampa, kom, bil, pappa, flygplan och en himla massa annat sött. Ännu ganska generat och obekvämt så fort någon ser på men det släpper nog en vacker dag.

Idag, lite som pricken över ett litet i, så kom en av mina nyvunna vänner hit och fikade. En mamma med en liten DS-kille på ett år. Han är ett riktigt mys-troll och vi bara frossar i våra små och alla möjliga funderingar. Kring kromosomer, husrenovering, slappa muskler och midsommarfirande. Apropå det så har det fötts en till liten juvel i Halland nu i maj. Jag började fullkomligen bubbla av lycka när vi fick reda på det i förra veckan. Kände sedan att det kanske är en smula elakt eller egoistiskt att bli så jublande glad, kanske är det en stor tragedi för dem just nu. Men jag blir lycklig för jag vet ju hur himmelskt livet blir.

En annan sak som gör mig glad det är att Lukas har en liten nät-tvilling. Otroligt nog. Det föds ca 120-130 barn med downs i Sverige varje år (lika många foster aborteras årligen pga det). Det innebär att det inte ens föds ett barn varannan dag. Men bara en timme efter att Lukas fötts så föds det en annan liten DS-kille inte jättelångt härifrån. Han heter Ludwig! Ludwigs storebror bär det namn som det först var sagt att Filip skulle ha, han är dessutom bara två månader yngre än Filip. Märkligt men härligt. Jag hoppas att vi har orka att ses om inte allt för länge, våra familjer borde kännas lite som samma fast ändå olika.

Så jag är alltså uppslukad av Slukas. De senaste tre dagarna har uppsluket inneburit en fixering vid Downs syndrom. Jag har googlat, läst bloggar, spanat på teckenwebb, lusläst på forum och deltagit i diverse diskussioner ända fram till midnatt (för att sedan gå upp med en viss Slukas vid fem-snåret). Nu är jag totalt utmattad och ska sova om bara en liten stund, imorgon är en ny dag med dagis och uppsluk.

Som ni märker – jag är som uppäten av Downs syndrom. Nu ska jag snabbt surfa in hos min nyfunna favorit masarinmamman *rekommenderas*

Annonser