För en tid sedan fick jag veta att en gravid närstående skall göra fostervattensprov utan föregående NUPP eller KUB. Inte egentligen något konstigt alls men det fick mig att fundera. Det jag personligen känner är att jag själv aldrig skulle kunna tänka mig ett sådant test. Vad gör jag om det visar sig att barnet jag bär faktiskt har en kromosomavvikelse? Hur skulle jag kunna fatta ett beslut som är rätt i alla hänseenden? Jag hade kunnat tänka mig att abortera ett gravt missbildat foster eller ett barn med grava CP-skador. Men nu kan man sällan förutse sådant under graviditeten så jag slipper de funderingarna. Det som sker sker och det barn som kommer till oss, det kommer oavsett och det kommer vara älskat oavsett.

Jag är helt klart positiv till att göra vilka tester det än må vara för att hitta genetiska ärftliga svåra sjukdomar men alla andra. De som gör NUPP, KUB och fostervattensprov endast på grund av ålder 30+, har de alla kommit fram till att de ska abortera ett barn med avvikelse? Annars fanns det väl ingen anledning att göra ett test från första början? Jag säger inte att det är fel, inte att jag tycker något speciellt om dem som känner annorlunda än jag. Jag har bara funderat. Det måste vara fruktansvärt att behöva välja bort ett liv, vad än orsaken må vara.

mmam.jpg

Annonser