Rekommendationen enligt WHO är att helamma till sex månaders ålder och delamma fram till ett och ett halvt år. Jag har full respekt och förståelse för att alla inte kan eller vill amma. Varken ett halvår eller två år eller ens över huvudtaget. Jag är även medveten om att somliga barn väljer bort mammas bröst tidigare än både WHO och mamman själv önskar. Var och en bestämmer själv när man vill introducera annan kost än bröstmjöllk och alla gör som de vill när det kommer till att sluta amma. Det är inte alls det som förbryllar och irriterar mig, om man ammar eller inte eller följer WHO’s rekommendationer eller inte. Nej det är att det så ofta höjs på ögonbrynen när det kommer fram att man ännu ammar sin snart elvamånaders bebis. För ja, de är bebisar ännu vid elva månader. Som snart, men inte ännu, är små barn. Så snart att man borde få tillåtas ta tillvara den dyrbara tid som är kvar och att det faktiskt borde få vara en smula okej att amma dem både hela och halva nätterna. Om man nu orkar och står ut och kan. Visst är det risk för karies och nog är bröstmjölk söt men man kan kanske inte så enkelt byta ut tryggheten vid mammas varma kropp, med bekanta hjärtslag, andetag och ett mjukt bröst mot en kall och hård nappflaska med vatten i den egna tysta mörka sängen. Kan man och vill man så visst. Kan man däremot inte så känner jag, som verkar vara en lite för nära förälder i somligas ögon, att det får väl bli på både bekostnad av den egna nattsömnen och på folktandvårdens och BVC’s rekommendation om frånvaro av nattmål efter fem månaders ålder.

Jag förstår ju att det vore bäst för alla om barnen sov nattetid, både för barnet självt och för de små dyrbara tänderna. Men ärligt och allvarligt. Vilken mamma skulle amma sitt barn varje eller varannan timme varenda natt för skojs skull eller utan att först ha testat näst intill varenda tänkbara knep hon kan komma på!? Men jo, då föstås så vill så gott som varenda livs levande BVC-tant berätta om när hennes son eller väninnas dotter var liten och hur de gjort då. Eller så propsar hon stenhårt på en variant av nån skrikmetod. ‘Akta dig du, annars kommer ditt barn lära sig att det kan få vara uppe och mysa med mamma mitt i natten istället för att ligga och sova. Låt honom skrika en stund, han kommer somna förr eller senare. Första gångerna får du räkna med att han kommer skrika ända upp till 30 eller rentav 60 minuter. Men var fast, han ger snart upp’ Fy är ordet. Fy fy fy och usch! Som mamma kan man vara så galet känslig i sin strävan att göra precis allt så rätt och rikigt som det bara går. Risken finns att man tar sådana här vanföreställningar för sanningar.

Det finns inte tålamod i min kropp, inte nog med celler som inte vibrerar av irritation, inte tid och egentligen inte ens lust för att fortsätta beskriva hur idiotiskt jag tycker att vissa och somliga tänker och uttalar sig om mat och amning och sömn och vanor och uppfostran och allt allt allt.

Stödj varje förälder där denne är, lyssna och kom med riktig och saklig information. Erbjud samtal, att bara lyssna. Ge chansen att få återkomma om man inte orkar eller vill just idag. Tipsa föräldrar med liknande problem om varandra så att de slipper känna sig ensamma och annorlunda och oförstådda och osedda. Döm inte, hitta inte på. Men framför allt, kom inte dragandes med ‘fakta’ från en utbildning som var aktuell för femton år sedan eller med anekdoter om hur ni själva gjorde när era barn var små för både tio och tjugogfem år sedan. Lyssna och känn in, vad behöver just den här föräldern höra och veta just idag. Var en utomstående informationskälla och var ett utomstående stöd. Kontinuerlig fortbildning och medmänsklighet är det vi mammor och pappor mest behöver. Anekdoter och ‘jag vet minsann hur man gör-tips’ kommer vi ändå få av grannar, kassörskor på ICA, svärmödrar och medresenärer på spårvagnen. BVC skulle kunna vara något alldeles särskilt och fantastiskt, det skulle vara så enkelt.

För allt i världen – fortbilda Sveriges barnhälsovård!

Annonser