Jo. Nu bor vi här. Jag kan se havet om jag bara vrider aningens på mig. Solen skiner genom diset idag, ljuset är sådär magiskt rosa-gult och vinden har mojnat. Aldrig blir den väl helt stilla här men väggarna svajar inte längre och trappan knäpper och smäller inte mer. Per har dragit vidare men vi är kvar.

Just nu är jag så kolossalt trött så alla ord och tankar liksom sitter fast som i en gröt i mitt huvud. Kommer ingen stans, bara klibbrar där den är. Ska väcka maken som somnat på soffan och så ska vi ta och få tummen ur med våra renoveringsplaner. Ska bara gäspa och gnugga ögonen först…

arbrum01.jpg

Annonser