tomtebolycka

Det känns som höst i luften. Kalla hårda vindar, vitt skum på stora vågor. Näsorna blir röda på promenaden. Först kändes det som om sommaren aldrig kom, sen som om den redan var över innan den ens börjat och nu känns det bara kort och gott som om sommaren var kort. Kanske lite för kort. Men varje tid har sin charm, det är bäst att inte dröja sig kvar vid sommarlängtan. Det är dags för nya projekt, en ny längtan och kanske en mera verklig och riktig vardag. En som inte är så lätt att bli besviken på. Suktar man inte efter 25 varma grader och salta bad så blir det inte frustrerande utan bara mysigt att dricka te i uterummet. Ja till och med att och dra på regnbyxor på luftrundorna kan kännas rätt och skönt. 

Dags att glömma vita jordgubbeblomster och njuta av den lila ljungen som enhetligt böjer sig för vindkasten. Jag får sådan lust att ta med den in men törs inte. Någon har sagt mig att det bådar sjukdom och död i familjen. Jag har aldrig varit den som tror på spöken eller så men jag går helst inte under stegar. Ser jag en svart katt korsa vägen så låtsasspottar jag lite i smyg över ena axeln. Jag går på K- och A-brunnar men trampar inte ens med lilltån på de med R. Om Magnus tar bilen någonstans så är det något inom mig som tvingar mig att varje gång, minst en gång, säga åt honom att köra försiktigt. Som om det skyddar.

Ljungen får stå vacker där den står. Jag vill fortsätta vara så här oförskämt lycklig. Det är ibland en kuslig tanke som kommer över mig, att det är för bra för att vara sant – livet. Som om något otäckt snart måste ske för att skapa balans. Jag är nog egentligen inte den som oroar mig, men jag låter väldigt gärna bli att utmana ödet.