Sparat under: En mammas tankar
Alltså, jag vet inte hur många gånger jag gått igång på det här med barnkläder. Allt till pojkar är i blått, grått, grönt och brunt. Det är randigt eller har stora applikationer med fula ‘gubbar’, robotar eller bilar. Annars är det Bamse eller Nalle Puh och ännu mera randigt eller varför inte – skotskrutigt. Jag är så less på de trista tråkiga tonerna och den totala bristen på fantasi!
Jag är glad att det finns en del uppstickare i form av små små butiker med egen design eller lite mer trendokänsliga kedjor där möster, form och färg står i fokus hellre än kön. Tyvärr brukar priset vara det dubbla mot tråk-bjässe-kedjornas. Jag är också glad att jag kommer ihåg att sondera flick-hörnan i butikerna och av och till hittar nåt som känns rätt könsneutralt [läs: utan ryschpysch och puffärmar] och fint. Sen övergår det mitt förstånd att kläder och reklam som vänder sig främst till flickor alltid får minst 10% mer utrymme än det till pojkar. Jag menar, nog för att kvinnor konsumerar mer än män på klädesfronten men små pojkar har väl också mammor!
Igår hittade jag i alla fall den här fina tröjan som Filip älskar. Han vet inte att djuret på tröjan är en bambi och tur är väl kanske det eftersom bambisar hänger på flick-hörnan och aldrig i pojk-skrymslet. Nej han pekar, mjauar förtjust och försöker sen ta på sig tröjan (genom att lägga den på huvudet eller runt halsen).
‘oowooaaaoooouuuww’
Sparat under: Huset
Fast de var nog egentligen mer hasselnötsbruna. Snyft. Söta oskyldiga små musar. Vaknade av tre ‘pang’ inatt. En fälla stod orörd, en var en blindutlöst (osten uppäten) och i två av dem satt små små söta oskyldiga musar *ältar*
Skolbänken. Den har sån charm! Jag älskar den. Vi älskar den. Filips kärlek tar sig uttryck i att öppna, stänga, öppna, stänga och öppna locket igen. Sen klättrar han upp och ställer sig på locket. Så ja, den står instängd i gästrummet av säkerhetsskäl. Angående vit eller inte så kände jag verkligen för vitt men när jag väl såg den så fanns det inga val. Man kan inte måla bort tidens tecken. De slitna urgröpningarna i botten där små fötter trampat och sparkat. Problemet då blir brunt golv i en nyans och brun möbel i en helt annan. Inte bra. Lösningen på det problemet var ytterligare ett problem, nämligen att den är lite för stor/hög för ett så litet rum som Filips. Så den kommer få stå på övervåningen när den (övervåningen) iordningställs. Nu till helgen flyttar vi in på ‘nya’ kontoret och då följer en röjning av allrummet uppe och sen kan vi ääääntligen börja nyttja hela vår goa övervåning till annat än datorpark, renoveringskaos och flyttkartongslager.
En annan sak som jag mycket mycket gärna hade ställt i Filips rum istället för bänken är ett underbart gungfår från Fönster mot gården. Fast det ser inte ut att matcha vår budget helt 
Jag får väl tälja ett för egen maskin kanske…. eller kanske inte ändå.
Nu ska jag åka och fredagshandla på Hajen. Ihop med varenda annan kotte i hela Varberg förmodar jag. Överst på inköpslistan står musfällor och nu är det ‘ingen nåd’ som gäller. Mus-burarna som vi testat är de för smarta för så nu blir det med livet som insats de äter av vår falukorv. Usch usch, söta små oskyldiga? varelser. Men vad ska man göra? Vi kan inte gärna fortsätta låta dem gnaga sönder halva inredningen och bygga bon i isoleringen. Dessutom kissar och bajsar de överallt. Man hör dem när de tisslar och tasslar runt i vrårna om nätterna, de gnager på våra resonans-tacksamma Billybokhyllor så det dånar i hela huset. Dessutom tjuvar de hundmat och lagrar bakom spisen. Yuck!
Sparat under: En mammas tankar
