tomtebolycka

Igår var en mysig, trevlig, lagom dag. Ändå slutade den med trista känslor och krokodiltårar. Hade lunchbesök av en liten familj. Fick veta att den yngste medlemmen däri hade slutat krångla med sömnen, han vaknade numer endast en gång under natten. Fyra månader gammal. På den sena eftermiddagen surfade jag hem till mina nätvänner på små visiter. Det var när jag klampade runt hos Annah och Jonas som jag lärde att lille Milton, drygt en månad gammal, hade sovit hela natten. Det var som om någon vred om en nyckel, fast det kändes egentligen mer som en kniv. Eller kanske mest, som om himmelen rämnade. Hopplösheten svämmade över och tårarna började sakta trilla. Känslan växte till dess att det värkte i bröstet och kändes som om små elektriska stötar gick som obehagliga vibrationer genom min kropp. De låg sedan och ilade och gröpte i maggropen - jag tror det är så ångest känns.

Inatt hände något ovanligt. Efter torkade tårar, ett långt skumbad och en mycket kämpig nattning så käkade jag och maken en kvällsmacka. Slutligen tassade jag ner och kröp under täcket. När jag vaknade var klockan nästan två och jag kunde häpet, glatt och med mat i överflöd, konstatera att sonen hade sovit fem timmar. Fem timmar! Efter tre nätter på raken då han envist vaknat med en och en halv timmes mellanrum precis hela natten så var detta en frisk fläkt i mitt sinne – minst sagt. Ett ‘hallelujah moment’ Lika underbart som sällsynt.

Imorse startade vi med ett nedkissat skötbord, en kort förmiddagslur och sen en promenad ner till ICA. Där utspelades följande dialog mellan mig och okänd kvinna:
- Åh vilken liten undersökande varelse!
- Ja minsann, verkligen.
- Åh så söt. Det är en flicka väl!?
- Nä, det är faktiskt en liten kille.
- Oj så söt för att vara en pojke, han kommer bli farlig han!
Och så var min dag gjord! Perfekta lilla unge, himmel vad jag älskar dig. Och ja, du är söt. Oändligt. Dina stora runda ögon som häpet och hungrigt försöker ta in hela denna stora värld av färger, ljud och händelser. För att inte tala om ditt breda och fantastiska två-tanda-leende. Det finns inte mycket här på jorden som går upp emot när någon utomstående ger en komplimanger rörande ens barn. Stolt som en tupp blir man.

I eftermiddags kom kaffegäster, de bästa av bästavänner. Det infann sig massor av hustankar och längtan efter nytt, förändring, framtid. Vi talade renovering, golv, träslag, montage av braskamin, nyårsfirande, val av golv, barnmat och sömn, val av golv, olika laminat och trägolv, olika träsorters nyanser och struktur, ådring och hårdhet. Så drack vi kaffe, åt pepparkakor och pratade ännu lite mera om golv; laminat, trä, ek, valnöt, klinkers, laminat, träslag. Ja ni fattar poängen. Golv. 

En enda helg men ett helt sammelsurium av känslor.