Sparat under: En mammas tankar
Ja nu har jag ropat ‘hej’ på fel sida bäcken igen. Inatt passade inte nyckeln i låset.
Sparat under: En mammas tankar
Avlägger härmed rapport om en natt att minnas:
20.10 somnar med pappa [se föregående post]
22.05 gråter, jag tar upp honom och sjunger, han somnar om på 2min
02.12 hunden dundrar ner för trappan och busar med ett tuggben på parketten. Hör hur någon vaknar och sen glatt ligger och pratar med mörkret och busar med en leksak i sängen. Jag passar på att gå upp och kissa och ta ett glas vatten. Tar sedan upp den lille och ammar, han är klarvaken. Pappan byter blöja och försöker natta i sängen med lek och joller som resultat. Jag tar över och ammar honom till sömns i famnen
03.08 lägger ner en sovande son i sin säng
06.10 vaknar och ligger och pratar, somnar sedan om
07.02 vaknar, lite pyssel och sen till mamma för frukost, somnar
08.14 vi går upp för dagen
Någon gång under natten när han låg och rumsterade i sängen så gick jag upp och välte över honom i sidoläge, han blev då stilla och snusade vidare. Minns inte när det var bara. Idag känner jag mig utsövd, underbar och annorlunda känsla. Sonen har varit piggare och gladare än vanligt. Vi behövde detta. Mamman och sonen god sömn, pappan gott självförtroende. Jag tror på alla förstå-sig-påare som säger att för att kunna somna om själv så behöver barnet ofta somna på den plats där de sen kommer vakna. Ja, i alla fall känna sig trygga och hemma i sin egen säng. Vi har aldrig fått till det innan. Kan det vara så att vi nu har hittat nyckeln?
Sparat under: En mammas tankar
Då har vi tagit ett nytt steg framåt. Bävar för sjumilakliven bakåt. Men jag unnar pappan detta, jag unnar mamman och sonen detta. En liten stunds himmel på jorden! Mitt eviga nynnande på den där trollpackans vaggvisa har gett resultat. För första gången sövde pappan barnet för natten. Den lille krumbuktade sig och skrek, grät och ålade. Pappan sjöng nån oigenkännlig melodi – inget resultat mer än att sonen var tyst och klarvaken. Mamman fnissade hysteriskt åt sången, tassade upp och lämnade som sista tips – trollmors vaggvisa. Bara tio minuter senare knarrade trappan. Pappan kom smygandes med ett stolt leende och fantastiska nyheter. Sonen hade inte bara somnat i hans famn utan vaknat vid nerläggandet i sängen. Pappan fortsatte nynnandet med sprucken stämma. Sonen pillade lite på spjälskyddet, blinkade några gånger och somnade stilla. Så för första gången inte bara sövde pappan utan för första gången somnade även den lille på egen hand, i sin egen säng.
Framsteg. Baby steps. But yet - steps.
Igår var en mysig, trevlig, lagom dag. Ändå slutade den med trista känslor och krokodiltårar. Hade lunchbesök av en liten familj. Fick veta att den yngste medlemmen däri hade slutat krångla med sömnen, han vaknade numer endast en gång under natten. Fyra månader gammal. På den sena eftermiddagen surfade jag hem till mina nätvänner på små visiter. Det var när jag klampade runt hos Annah och Jonas som jag lärde att lille Milton, drygt en månad gammal, hade sovit hela natten. Det var som om någon vred om en nyckel, fast det kändes egentligen mer som en kniv. Eller kanske mest, som om himmelen rämnade. Hopplösheten svämmade över och tårarna började sakta trilla. Känslan växte till dess att det värkte i bröstet och kändes som om små elektriska stötar gick som obehagliga vibrationer genom min kropp. De låg sedan och ilade och gröpte i maggropen - jag tror det är så ångest känns.
Inatt hände något ovanligt. Efter torkade tårar, ett långt skumbad och en mycket kämpig nattning så käkade jag och maken en kvällsmacka. Slutligen tassade jag ner och kröp under täcket. När jag vaknade var klockan nästan två och jag kunde häpet, glatt och med mat i överflöd, konstatera att sonen hade sovit fem timmar. Fem timmar! Efter tre nätter på raken då han envist vaknat med en och en halv timmes mellanrum precis hela natten så var detta en frisk fläkt i mitt sinne – minst sagt. Ett ‘hallelujah moment’ Lika underbart som sällsynt.
Imorse startade vi med ett nedkissat skötbord, en kort förmiddagslur och sen en promenad ner till ICA. Där utspelades följande dialog mellan mig och okänd kvinna:
- Åh vilken liten undersökande varelse!
- Ja minsann, verkligen.
- Åh så söt. Det är en flicka väl!?
- Nä, det är faktiskt en liten kille.
- Oj så söt för att vara en pojke, han kommer bli farlig han!
Och så var min dag gjord! Perfekta lilla unge, himmel vad jag älskar dig. Och ja, du är söt. Oändligt. Dina stora runda ögon som häpet och hungrigt försöker ta in hela denna stora värld av färger, ljud och händelser. För att inte tala om ditt breda och fantastiska två-tanda-leende. Det finns inte mycket här på jorden som går upp emot när någon utomstående ger en komplimanger rörande ens barn. Stolt som en tupp blir man.
I eftermiddags kom kaffegäster, de bästa av bästavänner. Det infann sig massor av hustankar och längtan efter nytt, förändring, framtid. Vi talade renovering, golv, träslag, montage av braskamin, nyårsfirande, val av golv, barnmat och sömn, val av golv, olika laminat och trägolv, olika träsorters nyanser och struktur, ådring och hårdhet. Så drack vi kaffe, åt pepparkakor och pratade ännu lite mera om golv; laminat, trä, ek, valnöt, klinkers, laminat, träslag. Ja ni fattar poängen. Golv.
En enda helg men ett helt sammelsurium av känslor.
